|
Tidigare krönikor från
Compact Living Butiken:
 November 2001. Lasse Jansson.
Trångboddhetens konsekvens och
positiva verkan.
En krönika av Susanne Johannson
Så
länge
jag
bodde
i
Umeå kände jag inte till hur
man bäst skulle förpacka ett litet hem för att kunna
vistas där i mer än en timme. Då trodde jag
trångboddhet i allmänhet var ett tillstånd som
försvann i och med efterkrigstidens sociala reformer, eller
åtminstone när miljonprogrammet avslutats. Det fanns
säkert Umeåbor som hade svårt att få bostad
eller var tvungna att trängas två och två, eller fler,
i en etta. Men det var inget som jag hade råkat ut för. Nu,
fem år senare, har det förstås blivit tuffare med
bostäder även där.
|
|
Efter
snart
fem
år
i
Stockholm har jag nästan
glömt hur det känns att kunna röra mig från ett
rum till ett annat. Jag har till och med svårt att
föreställa mig vad folk gör på en yta som rymmer
fler rum en ett. I tre år levde jag på 24 kvm. Under halva
den tiden försökte jag mig på ett
samboförhållande i denna lägenhet, vilket inte
föll så väl ut. Och då hade jag ändå
gjort mig av med katten.
Så
det
var
en
oslagbar
känsla av rymd som
välde över mig när jag ensam flyttade in i en
lägenhet på 34 kvm. Var skulle jag ställa alla saker nu
när det gick att välja? Som tur var hade jag inte samlat
på mig så många prylar.
|
|
